Förändringar...
Påskhelgen förändrades dramatiskt....
Efter att ha lämnat barnen åkte jag hem å fixade lite sedan vart det träning.
Det gick ett core pass kl 11, så innan det vart det konditionsträning!
Hem för lunch och duscha.
Precis när jag klev ur duschen
så ringde telefonen.
Det var pappa...
Då kom beskedet som jag innerst inne har förberett mig på, men som jag verkligen inte ville ha...
Det högg till i kroppen och tårarna föll en efter en hejdlöst ner för mina kinder... VARFÖR???
Varför just hon???
Som vanligt vill pappa stänga in sig som i en liten låda, där vill han sitta ensam och sörja, vara ledsen, arg mm.
Ingen annan får komma in, å han vill inte diskutera, han orkar bara inte.
Men äntligen lyckades jag borra upp ett litet litet hål där jag smått kunde få in lite av min vilja... Vi bestämde att pappa, jag och min äldsta syster skulle åka upp nästa fredag och jag lugnade mig.
Efter att ha lagt på luren fortsatte det hugga i kroppen, ögonen svider, snoret rinner...Sansa dig Ida, sluta gråta...
Då kom nästa tanke...
Tänk om det är försent att åka nästa fredag? Tänk om hon är död då?
Jag som lovade henne att komma inom kort, å sist jag var där va i januari...
Jag ringer runt å alla säger olika,
å pappa säger vänta, du hinner...
Nää, hela mitt vuxna liv har jag gjort som min magkänsla säger och som jag själv tycker är bäst... Jag vill se henne, visa att jag älskar henne... Hon är den näst sista som förstått mig och mina känslor över en viss situation och hållt med mig och tyckt likadant (en sak mellan oss), hon är bland de sista stöden jag har i det ämnet. Vi har haft våra hemliga stunder och samtal...
Vad gör jag sen?? Utan henne?? Farmor finns ju inte heller längre, hon var mitt stöd i det ämnet tills cancern tog även henne, JÄVLA CANCER...
...................... :(
Fredrik kom hem....
Någon att luta sig mot,
å tårarna föll hejdlöst igen....
Nu packar vi och åker sa han,
han kan läsa mig utan och innan efter alla dessa år, han vet vad jag vill bara genom att titta på mig. ❤
